Related Paintings of Titian :. | Votive Portrait of the Vendramin Family | Holy Family and Donor | Entombment (Pieta) | The Doge Andrea Gritti | Doge Antonio Grimani Kneeling before the Faith |
Related Artists:
Edmund Charles Tarbell
American Impressionist Painter, 1862-1938 American painter, illustrator and teacher. He attended drawing lessons at the Normal Art School, Boston, MA, and art classes with W. A. G. Claus. From 1877 to 1880 he was apprenticed to a lithographic company in Boston. In 1879 Tarbell entered the School of the Boston Museum of Fine Arts, where he was a pupil of Otto Grundmann (1844-90), a former student of Baron Hendrik Leys in Antwerp. In 1883 Tarbell left for Paris with his fellow student Frank W. Benson. Both Tarbell and Benson attended the Acad?mie Julian, where they studied with Gustave Boulanger and Jules Lefebvre. They travelled to Italy in 1884 and to Italy, Belgium, Germany and Brittany the following year. Tarbell returned to Boston in 1886. Initially after his return, Tarbell made a living from magazine illustration, teaching privately and painting portraits. In 1889 Tarbell and Benson took Grundmann's place at the Museum School.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Floris Verster
1861-1927 Dutch Floris Verster Gallery Dutch painter. He trained first at the Ars Aemula Naturae school in Leiden under George Hendrik Breitner, then at The Hague Academie (1879-82) and the Brussels Academie (1882). In Leiden in 1882 he started painting landscapes in the style of the Hague school. From 1882 to 1892 he shared a studio in Leiden with the still-life painter Menso Kamerlingh Onnes (1860-1925), who was to become his brother-in-law. Influenced by Onnes and such French realists as Antoine Vollon and Theodule Ribot, in 1885 he turned to painting still-lifes in a mildly Impressionist style that by 1888-9 often attained monumental formats, as in Peonies (1.35*2.00 m, 1889; Amsterdam, Stedel. Mus.). He submitted some of these to exhibitions, where their reception was mixed; artists including Breitner, H. W. Mesdag and Jacob Maris were enthusiastic, but the critics quite often were not. He participated in a few exhibitions abroad, notably from 1890 to 1894 in Munich and in 1891 with Les XX in Brussels.